11/12/13 maj 2012

Framme i Bari vid strax efter tio. Hinner promenera runt i den vackra staden, titta på Citadellet, sitta en stund i den lilla vackra parken, strosa runt bland gränderna som ser ut precis som i Lady & Lufsen, trånga, mörka med klädstreck mellan husen och kvinnor som lutar sig ut och skriker åt varandra. Jag hittar till slut också ett litet café med gratis uppkoppling på nätet så jag kan skriva lite och lägga ut.

Sen plockar jag fram mandolinen och spelar. Det skapar alltid spännande möten. En algerier kommer fram och vi börjar prata. Han är musiker själv och till slut hämtar han sin gitarr och sin ryske vän och vi lirar på tills vi blir bortkörda av polisen. Känns lite konstigt att göra sådant som andra brukar ha gjort före tjugo års åldern, när man själv är sextio.

Sen blir det lite långa timmar då kvällen går över i natt. Sätter mig på golvet inne vid biljett luckorna på stationen och tittar på folk. De biljettluckor som bemannas stängs klockan 22,00. Nu hänvisas resande till de märkliga biljettautomaterna. Då ser jag en kille i 35-årsåldern komma in och ställa sig att titta på folk, mitt på golvet. Han är kortklippt, har röd jacka och beiga byxor med sidfickor. Han trampar omkring lite ostyrigt vilket får mig att tänka att han verkar speedad. Kanske en narkoman? Vad är han ute efter? Plötsligt möts våra ögon och ingen av oss viker undan. Han ler vänligt mot mig. Hans ögon utstrålar varken alkohol- eller drogproblem.

Men så slår han plötsligt till! Det har kommit in ett äldre par som verkar ha svårt med att begripa sig på biljettautomaterna. Då steppar mannen fram och erbjuder högljutt sina tjänster. Han är mycket servil, tålmodig och vänlig i sitt bemötande. Jag följer noga hans handrörelser för att se om han skall försöka plocka av dem tillhörigheter eller pengar. Men jag kan inte upptäcka något fuffens. Han ser bara till att de får sina biljetter och avbryter sig sedan i slutfasen för att med samma iver kasta sig över några ungdomar som hamnat i bryderi vid en av de andra automaterna. Han verkar fascinerad över att få hjälpa till och förklarar de knepiga maskinernas funktioner som om han vore en hängiven bilentusiast eller frimärkssamlare som fick lov att berätta om sina ”fynd”. Han njuter!

Så avbryter han sig då han ser en kvinna stå mitt på golvet och hon ser lite frågande ut. Han kilar fram snabb som en vessla och även om jag inte förstår italienska så begriper jag ändå att han frågar om han kunde hjälpa till med något. Efter en stunds palaver kilar han iväg ivrigt viftande för att visa henne tillrätta med det hon nu skulle. Strax är han tillbaka och han steppar som en thaiboxare av iver att få bistå någon annan. Så är det en ensam äldre kvinna som får hans uppmärksamhet. Det tar en stunds tålmodigt förklarande och demonstrerande sen har kvinnan fått sin biljett ur maskinen och vill ge mannen några växelmynt som tack, men han viftar avvärjande och skuttar vidare till nya ”offer”. Jag följer honom och ser att han då och då också tackar ja till några mynt och halar då upp en ljus kalvskinnsplånbok ur högra sidfickan vari han låter mynten trilla. Jag måste till slut efter att ha iakttagit honom i ett par timmar inse att han inte är vare sig drogad, girig eller opålitlig. Han är helt enkelt bara snäll!

En snäll kille som gillar att hjälpa folk tillrätta. Det förvånar mig lite att jag förvånas över detta. Men sanningen är naturligtvis den, vilket min resa också så tydligt har visat, att världen är full av snälla, vänliga och hjälpsamma människor.

 Nu går det mot midnatt och jag hör syrsorna och ser hur skuggfigurer söker sig in i de mörkaste hörnen på stationsområdet för att hitta en sovplats. Det är de många hemlösa. Jag är ledsen för alla som tvingas att leva så och att vår omtanke inte räcker till för att kunna hjälpa dessa arma människor.

Två minuter efter midnatt kommer så mitt nattåg mot Bologna. Där träffar jag en glad skäggig konduktör som berättar att han älskar Sverige och vill dö i Stockholm. Nu hade han ingen uppenbar dödslängtan men tyckte bara att Stockholm skulle funka bra som slutscen i livet.

 Så kryper jag ner i bädden och skakas och rörs som en dry martini under natten, men man vänjer sig.

Vaknar i Bologna och sen vidare till Milano och Basel. Därifrån nattåg mot Köpenhamn och sen diverse tåg och bussar hem till Kinna.

Snipp snapp snut så var resan slut!

Lämnade Aten i går med en smulka vemod. Det är en spännande stad med härligt galna människor.

Fick vänta på centralstation några timmar på mitt tåg så jag plockade fram mandolinen och spelade för alla som ville höra på. Sen lyckades med vänliga människors hjälp att hitta rätt bland tåg och busstationer och avgångar och hamnade fyra timmar senare i hamnstaden Patras.

I natt överfärjades jag från Patras i Grekland till Bari i Italien. Så nu kan man kalla sig färgad. Kvällen använde jag till att låsa in mig i hytten och jobba med det nya bokprojektet BUSSRESAN som Pelle och jag skall försöka skriva tillsammans. Jag i egenskap av berättare och Pelle som poet. Det är ett spännande projekt.  Havet var lugnt och vinden ljummen. Inte så mycket folk på båten, mest lastbilschaufförer så jag fick sova ensam i min 4-bäddshytt, med avslappade och okontrollerade snarkningar som följd.

Vaknade utsövd men missade kaffet till frukosten vilket gjorde att hornen genast började växa i pannan. Försökte slappna av med lite TV. Dom visade den italienska kanalen RAI 1. Det var nyheter och dom behöver man ju som vanligt inte förstå kommentarerna till. Bilderna visar med all önskvärd tydlighet att världen vårdar sitt sinne för galenskap. Det är död och svält och orättvisor som vanligt.

Jag fick dock en inblick i hur djup Italiens kris är. Man har ju sett en del på svensk TV och känner till deras många byten av regeringar sedan 2:a världkriget och att man på senare tid dragits med i den allmänna ekonomiska krisen, även om politikerna försöker hålla uppe skenet. Men att krisen var så djup visste jag inte.

När nyhetsankaret lämnade över till vädret så storknade jag nästan. Bredvid den vackra kartan behängd med gula solar står en UNIFORMERAD MILITÄR och skriker ut rapporten. Han är rikligt dekorerad vilket möjligen kan vara ett tecken på att han bara är en tivoli- eller varitémilitär, men det kan ju också vara en riktig stridis med kulmage och ryggskott. Huvva!

Vart är välden på väg….

Bennie

Inget är mer lärorikt än att resa.

I mötet med andra kulturer upptäcker man som svensk mycket som hittills varit fördolt. Nämligen att det finns andra sätt att se på livet och tillvaron än vår hemsnickrade svenssonförträfflighet med ordning och reda. Visst kan oredan vara lustfylld?

Här i Aten kör man med fördel motorcykel på 1000 kubik på trottoaren, självklart utan hjälm. Aten är för övrigt fylld av motorcyklar och moppar av olika storlek och kvalitet. Dom framförs oskyddat vad avser huvudknoppen, helt i linje med bilisternas totala nonchalans av bilbälten. Viktigast för trafiksäkerheten är signalhornet. Det tutas i tid och otid, men det finns en kod i allt detta som alla här verkar förstå och tolka, vilket innebär att man inte ser några allvarliga tillbud trots det totala kaoset i trafiken med alla två och fyrhjuliga fordon som samsas med bussar med eller utan tråd, spårvagnar och fotgängare.

Däremot ser man inga bilar som saknar repor och mindre plåtskador. Men inte ens detta som vi ju skulle uppleva som en katastrof påverkar greken. Att nya bilen får en repa. Här verkar det bara höra till om man är bilägare. Detta kan man iakta på alla sidogator där bilarna står parkerade på sätt som skulle få en svensk ordningspolis eller parkeringsvakt att samlas till sina fäder. Men allt detta som alltså strider mot allt det som man fått lära sig som svensk verkar ändå fungera och man ser ingen som verkar vara irriterad eller störd.

Kanske vi klarar oss utan raka besked i varje läge och kan unna oss ett krogigt, som omväxling?

Bennie

5 maj

Idag var det baranjutadag och vi tog en taxi till stranden vid Glyfada – Balux. Under resan fick vi lära känna ännu en relativt ung och glad grek. Han var naturligtvis bekymrad för framtiden, men också besluten att inte rösta eftersom han inte känner tilltro till politiken. Visst har det föresvävat honom att flytta till något annat land, men samtidigt vill han ge landet ännu en chans. Det är ju här han har sina rötter, sin historia och sin familj.

Stranden var underbar solen strålade och vattnet var förutom en smula smutsigt, dessutom behagligt kallt, vilket jag till skillnad från hustrun, gillar.

Fru,sol, hav...

Blommor eller flaskborstar?

Dagen gick sin gilla gång och så småningom var vi färdigstekta på gränsen till knapriga och samlade därför ihop oss och tog pendeltåget tillbaka till staden igen. Fina tåg med aircond vilket kändes skönt.

Jag glömde att berätta om gårdagen att jag fick mig en liten knäck eller sporre hur man nu vill ta det. Karin och jag åt i gamla stan på en fin liten restaurang med uteservering. En av servitörerna visade sig ha bott i Sverige, i Kalmar ett par år vilket ju genast gav utrymme för samtal på svenska. Annars är det ju en av fördelarna med att resa att man slipper att höra sitt modersmål och får med lust och fägring stor försöka hanka sig fram med de ord man kan på andra språk. Man får helt enkelt känna sig som en utlänning. Det är både nyttigt och roligt.

Nåväl tillbaks till krogen.

Efter en stund anlände två musiker, en gitarrist och en bouzoukist vilka båda dessutom tagit med sina sångröster. Detta blev själva knäcken. Inte gitarren, inte sångrösterna men denna unga virtuos på det instrument jag just blivit ihop med, bouzoukin. Han var fenomenal och jag insåg genast att jag inte ens med piska som morot skulle komma i närheten. 

Men efter att nu ha sovit på saken så inser jag att han också gett mig en spark på vägen så det blir att öva på…

En bouzouki i nävarna på en som kan...

Av två vackra ting - är den ena min fru

Efter en 12 timmars sömn (vet inte varför jag sover så gott och så länge) åt Karin och jag frukost på terrassen och njöt av ännu en solig Atenmorgon. Vi bestämde oss för att vandra upp på Philopapposkullen som vi ju bor alldeles vid foten av. Det gäller att passa på innan det blir för varmt framåt dagen. Däruppe trängs de historiska minnesmärkena med varandra. Ringlande stigar för oss sakta uppåt och tillslut når vi toppen där Philopapposmonumentet, eller snarare det som återstår av det, tronar. Utsikten är magnifik! Man ser ut över hela Aten och långt där borta i fjärran borta ligger diset  som ett myggnät över havsytan ner mot Pireus. Staden är märkligt homogen med hus i ungefär samma höjd och (nästan) alla vita. Ner mot havet kan man dock plötsligt se att gatorna får struktur och bildar raka linjer, det känns nästan störande i den härliga asymetri som annars råder både i gatuplanering och livsstil. I like it here!

Bland träden uppe på Philopappos ser vi också ett läger för en av de många hemlösa. Han har försökt att ordna lite trivsel mitt i eländet med blommor på bordet och sopkvasten väl använd. Han omger sig också med några av de 150 000 herrelösa hundarna i Aten.

Hem för en hemlös

Han hade pyntat och fint omkring sig

Kullen hyser också nedgrävda nazister av vilka bara soldathjälmen sticker upp ovan jord. När jag tittar närmare så RÖR EN AV DEM PÅ SIG! Då ser jag att det inte är nazisthjälmar utan sköldpaddor och då blir det ju med ens mer naturligt att de rör på sig, även om det går långsamt. Nazister och deras människosyn vill man ju inte ha upp ovan markytan igen.

Sköldpadda

Vi besöker också den plats där man anser att demokratin föddes. Pnyx som ligger på Philopapposkullen. Det mesta är försvunnet men man kan se talarpodiet och kan ana hur sittplatserna reste sig mot himlen, där man som i en amfiteter kunde sitta upptill 10 000 personer och ändå höra bra. Antikens historiker ger statsmannen Solon äran för den athenska demokratins födelse. Han införde en ny författning år 594 före Kristus. Den begränsade de rikas makt och gav stadsstatens många fattiga fler rättigheter. Atens demokrati var inte demokratisk i modern mening – det var bara fria, vuxna och manliga medborgare som hade rösträtt. Kvinnor, utlänningar och slavar hade inget att säga till om. Det betydde att bara omkring 30 000 av Atens cirka 300 000 invånare fick rösta. Det motsvarar endast tio procent av invånarantalet – vilket under antiken var ett oerhört högt antal personer som hade inflytande över det politiska livet.

Pnyx

Det är så mycket fria tankar som svävar kring denna smältdegel av kultur. En del av dem har blivit genomskådade, omorderna och tillrättalagda, men förvånansvärt mycket håller fortfarande.

Vi vankade svettiga ner mot staden och kröp in på ett café under träden för lite svalka och dricka.

Sen blev jag med bouzouki!

Vi strosade runt i Plaka (gamla stan) och plötsligt låg den bara där. Den jag hade letat efter; PEGASUS Musicstore. Där hängde dom på rad, instrumenten, små och stora, dyra och ÄNNU dyrare. Jag provspelade och kände att det måste bli vi. Jag friade och fick JA sen kikade jag lite skrämt på den fru jag redan har och hon undrade bara stillsamt hur jag skulle få med den hem. Då förstod jag att allt var lugnt. På vägen hem blev jag stoppad av en affärsman som stod framför sin butik. Han sa att NU hade jag förutsättningar att bli en riktig grek, när jag köpt min bouzouki, om jag nu bara övade flitigt, vilket jag lovade.

När vi kom hem till Ariane Wahlgrens författarhus där vi bor och jag kunde smeka strängarna en stund så kom applåder och glada tillrop från vår värd Marias mamma, som är grek, men som normalt bor i Linköping. Hon gillade att jag blandade Mikis Theodorakis med svensk folkmusik.  Vi bor förresten granne med den gamle Mikis Theodorakis. Men det påverkar nog inte honom i någon större grad.

Sen träffade jag på en gammal kvinna som jag kunde hjälpa och hennes tårar var nog mer dyrbara än min nya bouzouki.

Bennie

Akropolisklippan med Parthenon

Tänkaren...

Vi vandrar ner mot Syntagmatorget och ser en liten kille som försöker blidka oss och andra med sitt dragspel. Han klarar inte riktigt ännu att hålla melodin vid liv samtidigt som han basar men vi belönar hans vilja med några cent.

Liten kille med dragspel...

Idag är det 1 maj och en del av grekerna skall demonstrera, troligen mer MOT än FÖR, tror jag. För det är väl hit den demokrati som skapades här engång har lett oss. Opposition är  den sanna demokratins styrka och svaghet. Att finna uttryck för demokrati som förenar verkar vara förenat med betydande svårigheter. Ett Grekland i kris går nu mot val nästa vecka. Ett nytt demokratiskt val med ilska, förtvivlan och kanske hopp.  

Pelle lånar en gitarr av en rysk gatumusikant och sjunger Romanifolkets visa. Sosti kavva jibben? (Varför detta liv?)

Vi svalkar oss på ett litet café som är förlagt under lummiga träd. Vi pratar inte. När man är på resa gör man också en inre resa som måste tillrättaläggas och smältas. Natten fylls av märkliga drömmar…

Vid Syntagmatorget som ligger som en finrumsmatta framför det grekiska parlamentet är det idag fullt med folk som strosar omkring. Gatuförsäljare dukar upp sina varor och någon spelar på en gitarr. 

Syntagmatorget och parlamentet

Under träden vistas en grupp ungdomar som kastar en boll mellan sig. De gamla raggslitna hundarna matas av en vänlig herre med plasthandskar som har en plastkasse full med hundmat. Han pratar med dem och ser till att även de svagaste får i sig lite mat i värmen. Just nu känns det inte som man är i ett land i kris.

Då hör vi skanderingarna från det första demonstrationståget som snabbt ökar i styrka. Spänningen stiger plötsligt och caféägaren sätter personalen i arbete med att snabbt plocka bort alla glasskivorna på borden och stuva undan dem inomhus. Gatuförsäljarna har försvunnit helt från torget. Ljudet från demonstranterna ökar i volym och vi ser att de kommer in från olika håll.

Första maj demonstranter i Aten

Engagemang

Pamfletter och flygblad yr omkring. Plötsligt hörs en kraftig smäll följt av något som låter som dova skottsalvor. Rök strömmar ut över Syntagmatorget och några som finns i vår närhet halar upp filtermasker för att skydda sig. När vi tar oss upp på gatan som ligger mellan Syntagmatorget och Parlamentet ser vi att kravallpolisen slagit en ring vid gathörnet. Där har någon kastat en brandbomb mot ett av de politiska partiernas valstugor och den brinner nu för fullt. Brandkåren anländer och släcker  brandhärden snabbt och säkert. Ingen verkar ha blivit skadad.

Bombdådet

Samtidigt springer en grupp demonstranter med plakat och ställer sig framför parlamentet. Där kan de stå en stund ostörda och visa upp sitt budskap för pressen. Skyltarna säger: ”Inga nazister i parlamentet.” Några fruktar att högerextremismen även skall växa i Grekland. Jag vet inte om bomben ingick i deras taktik eller om de bara utnyttjade tillfället.

Med plakat framför parlamentet i Aten

Demonstranterna drar vidare genom Aten och vi hör något som låter som skottsalvor och dova knallar på långt håll.

Vad vi kunnat se tar alla det med ro och ingen verkar uppjagad så när som det stora pressuppbådet som rusar omkring som skållade råttor för att inte missa nått. På bara några minuter återgår livet på Syntagmatorget till det lite helgslöa tillstånd som rådde före demonstrationstågens ankomst. Gatuförsäljarna dyker upp från ingenstans. Mest makaber är nog den unge mannen som säljer krigsleksaker mitt på torget. Hundarna har lagt sig till ro i skuggan under träden och verkar inte ha brytt sig om den tillfälliga uppståndelsen. De är väl vana.

Jag stannar till vid trädet där man fäst blommor, kransar och hälsningar. Det var där en 77-årig pensionerad apotekare sköt sig strax före påsk i år. I hans efterlämnade brev kunde man läsa att han ”ville slippa se sig själv gräva runt i soptunnor för att överleva.” En påminnelse om att lugnet är skenbart.

Ett träd vars rötter fått ta hand om en förtvivlad människas blod

Någon har lämnat en sorgsen nalle...

Vi talar med några läkare och psykologer som finns på plats på torget för att erbjuda sina tjänster. Det handlar inte om akut-sjukvård. Det handlar, berättar en av läkarna, om att så många greker lider av depressioner och att själmorden eskalerar just nu. Så ett redan prövat folk kämpar med en fiende som är svår att övervinna. Hopplösheten.

Visst är det fantastiskt att man kan ta sig till Kinna resecentrum och veta att man just skall påbörja en resa med tåg/buss till Grekland och Aten?

Pelle och jag möttes vid järnvägsspåret i Kinna en småsnål aprildag. Tåget plockade upp oss och förde oss skumpande och skakande mot Varberg. Redan i Berghem stannade det och började backa! Var det såhär det skulle bli? Finsk Jenka. Ett steg framåt och två tillbaka? Det visade sig att lokföraren hade missat perrongen så det var inte en ny teknik för att få tidtabellen att spricka. I Varberg bytte vi till ett lika skumpigt tåg med kosan ställd mot Laholm. Vi började alltså enkelt och kort men vi kände oss ändå som pojkar som just fått sommarlov. I Laholm fick vi byta till buss för vidare färd mot Ängelholm där vi åter blev tågburna, nu med sikte på Köpenhamn och därmed den första storstaden. Storstadspulsen slog emot oss och de där speciella mötena som man bara får uppleva på en tågstation. Människor påväg till eller från mitt i en resa eller en ankomst. Ett skede då vi alla är en smula annorlunda. Lättade, förväntansfulla, nyfikna.  Pelle och jag hade gott om tid att insupa atmosfären och att käka en god köttbit till styrka och välbehag.

Pelle spiser i Köbenhavn

Så blev det nattåg mot Basel. Nattåg är mycket minimalistiskt och det är lite svårt för två gamla halvstela gubbar att ta sig fram i de få kvadratmeter som står oss till förfogande. Värst var att överslafen inte gick att fälla ner innan någon ur personalen kom för att ordna denna tekniska abrovinsch. Vi bestämde att denne teknikens häxmästare skulle anlända klockan 21,00 eftersom vi kände att sömnen nog skulle kräva sitt, rätt tidigt. Klockan 22,10 hade nämnde tågtekniker inte dykt upp varpå jag tröttnade och gick och sökte upp honom. Han menade att det varit SÅÅÅÅÅÅ mycket att göra i restaurangen att han inte hunnit. Jag påminde honom då om att jag inte lyckats somna just i restaurangen utan behövde min säng varpå mannen riktade sin ovanligt stora näsa (den var verkligen pampig och krävde att han gick lätt bakåtlutad för att hitta balansen) mot vår ”kuppe” och med ett enkel handgrepp som inte var betrott åt oss vanliga dödliga, fixade min bädd. Pelle var trött och hade krupit in i den lediga grannkupén för att vila ett slag men kunde nu krypa till kojs på rätt sida väggen.

I väntan på de Gaulle...

Minimalt men möjligt

Sömnen blev väl si och så, man är ju inte riktigt van att sova på tåg, men ickeförty var det en del av äventyret och vi väcktes av en frukost i en liten låda och en kopp kaffe vilket ju gör vem som helst glad. Så var vi då framme i Basel och det var dags att byta tåg igen. Nu med storstaden Milano och Milano Central som mål. Ett myller av människor befolkade denna station och resan dit kantades av utslagen syren och hägg. Pojkarna spelade fotboll i hemsydda dräkter och grönområdena befolkades av äldre som satt på filtar eller trängdes på enkla parkbänkar dit dom burit picknickorgar som nu njutningsfullt länsades på sina innehåll.

En fika i Bologna

Från Milano blev det sedan nytt tåg mot Bologna i Italien. Nu blommade rapsfälten och det var sommar. I Bologna bordade vi nattåget till Bari i södra Italien.

På en bänk i Bologna...

Vagnen var gammal och saknade både dusch och dricksvatten och det var outhärdligt varmt. Vi fann oss dock också här väl tillrätta, eftersom olikheterna och det ibland enkla ju är en del av resupplevelsen och äventyret. Sov gjorde vi väl – då och då. Upp vid kvart över fem. Framme i Bari kvart i sex.

Ut i sommarmorgonens ännu småsömniga famn. In på ett kafé där ett typiskt Italienskt kaos rådde med skrikande och viftande gäster och personal. Man köpte först en biljett hos en småsur man och sedan skulle den omvandlas till det man beställt hos de kämpande kaffekokarna och smörgåslangarna vid diskarna runt om. Jag trängs och skriker snart själv som alla andra och det utmynnar i att jag efter en stunds palaver fått både kaffe och macka. Sen drar vi ut på piazzan Pelle och jag. Där sätter vi oss vid fontänen och halar fram mandolin och gitarr. Sen spelar vi så det ryker och folk stannar upp och ser glada ut. Kanske inte så vanligt att två gubbar  sitter på torget en söndagsmorgon och spelar ”o sole mio” så inte ett öga är torrt. När dom sen får veta att vi kommer från Sverige, ja då blir samtalen och tillropen alltmer uppskattande och uppmuntrande. Jag kan rekomendera alla som vill uppleva något utöver det vanliga att sätta sig på det lilla torget i Bari en solig försommarmorgon och lira det man kan och vill.

Morgonpigg lirare i Bari...

Sen tog vi en taxi till hamnen och bordade så småningom färjan som skall ta oss till Grekland och Patras. Solen skiner och temperaturen ligger runt 30 grader och havets ansikte har bara svaga krusningar, som huden när man ryser av välbehag.

Båten plöjer sakta fram genom Adriatiska havet och solen mattas och sjunker mot horisonten. Tröttheten gör sig påmind och jag tror det är dags att börja söka den nya dagen. Den som ännu inte är född – dagen där våra drömmar bor…

Från Bari till Patras

Vi vaknade utsövda i vår fyrbäddshytt, vid halv femtiden. Våra två unga grekkompisar som vi delat kuppe med var inte lika lyckliga och pigga. Dom menade att vi snarkat. De hade slängt både kuddar och täcken på oss, knackat i väggarna och sparkat igen toadörren med ett brak, men det hade nog bara stört dem själva tror jag. Pelle och jag sov som små lamm. Snarkande lamm. 

Så steg vi ut i Patras nya hamn och solen sken på ett ännu obränt sommarlandskap med kullar och berg och hav som möts i en kärleksfull omfamning. En vind som ännu för mig sig lite svalka. Vi tog en taxi in till Patras centrum och fick lite information av den omtänksamme chaffisen. Sen blev det en kombinerad buss och tågresa in mot Aten.

Patras mot Aten

Många byten men vi klarade det hela bra trots vår totala avsaknad av lokalsinne. Vår naivitet och hjälplöshet verkar plocka fram det finaste hos våra medmänniskor, så vi får alltid hjälp om det krisar. Tåg och bussar kommer inte alltid när dom skall i Grekland men allt måste ju inte vara så perfekt hela tiden.

En stund efter lunch var vi framme och lyckades hitta Ariane Wahlgrens författarhus som tog emot oss med en kall dusch och lite vila.

Aten!

Apelsiner eller kanske mandariner?

Vi består av musikern och poeten Pelle Jageby, musikern Lasse Sörbom, författaren, berättaren och musikanten Sabina Henriksson samt författaren, berättaren och musikerwannabeen Bennie Åkerfeldt. Vår grupp föddes den 29 mars 2012, efter moget övervägande och ett antal gemensamma spelningar. Nu drar vi ut på en gemensam väg för att röra om och röra vid.   ”Som sagt…” 

 Vi arbetar tillsammans alla fyra eller i olika mindre konstellationer, men med ett gemensamt syfte och mål.

Med underhållningens verktyg jobbar vi för att säga allvarliga saker som i bästa fall öppnar ögonen och manar hjärtat att motverka rasism och främlingsfientlighet och att inse att vi alla finns till för att vi behöver varandra och att olikheterna är den fruktbara mylla ur vilken all ny kunskap spirar.

På facebook kan du också följa några av våra föreställningar:

TRE RÄDSLOR – OCH VÄGEN TILL MODET

https://www.facebook.com/groups/211605022214769/

RESANDEBLOD

https://www.facebook.com/groups/338359196332/

DOM SOM INTE FINNS…

https://www.facebook.com/groups/181108688611280/

EN RUSKIG HISTORIA OM VÄNSKAP

https://www.facebook.com/groups/107561099338384/

MORDET PÅ FATTIGGÅR’N I ÖRBY HULT

https://www.facebook.com/groups/118987671541480/

Här kan du läsa om våra olika föreställningar och se pressklipp, videoklipp och turnéplan: www.bennieakerfeldt.se

Du kan också kontakta oss genom bennie.akerfeldt@comhem.se

eller skriv en rad med vanlig snigelpost:

Bennie Åkerfeldt

Folkparksgatan 22 D

51156 KINNA

Tel. 0320-93189

0706-824575

Som sagt…

Villken fantastisk dag!

Fullt med folk på Bohusläns museum. Svenskar, resande och romer från både Sverige, Norge och Finland. Kloka ord sades vid invigningen av den permanenta utställningen om resande i Bohuslän. Hoppas att detta initiativ sprider sig till fler länsmuseum i Sverige.

Efter invigningstalen spelade Ralf Novak-Rosengrens Trio så taket lyfte.

Klockan fyra var det så dags för Resandblod med Pelle och mig.

Jag är så stolt över oss allesammans som gjort den här dagen till ett minne och ett steg in i framtiden. Pakkrepa sass romano ta buro malan!